SKOGSFRU Epipogium aphyllum
epi = på, pogon = skägg(läppen), aphyllum = utan blad

Få blommor är omgivna av en sådan mystik som skogsfrun. Det beror på att den är mycket sällsynt och växer i de djupa skogarna där den uppträder synnerligen oregelbundet.

Ofta växer den där ljuset är svagt och där solen sällan når ned, vilket gör att den är mycket svår att få syn på. Där kan den plötsligt dyka upp för att lika plötsligt försvinna för kanske många år. Förklaringen ligger i orkidéns saprofytiska levnadssätt och speciella skottutveckling.
Den saknar klorofyll och är för näringsupptagning helt hänvisad till sin svamppartner.
Den underjordiska, korralliskt förgrenade jordstammen bär hår, genom vilka svampen kan tränga in. Vissa grenar av jordstammen omvandlas till skott, som redan på hösten innehåller anlag till blommor. Blir följande vår gynnsam, kommer skotten upp och blommar. Många observationer tyder på att blomning sker efter en mild och fuktig vår. Är vårperioden ogynnsam dör skottet, innan det hunnit upp, men jordstammen fortsätter att växa. Genom långa, smala utlöpare kan växten spridas över stora ytor. På dessa utlöpare bildas knölar, som så småningom frigörs. Från knölarna kan efter ett antal år nya individer komma upp. Efter blomningen dör skott och delar av jordstammen, och det kan dröja ett tiotal år innan orkidén blommar igen, och då på en helt annan plats.